Kobo har tagit en ovanligt ärlig offentlig position i AI-debatten genom att ställa frågan rakt ut, istället för att smyga runt den som de flesta andra plattformar. VD Michael Tamblyn formulerar dilemmat med en träffande metafor: är AI som plutonium – dödligt i minsta mängd – eller som salt, där måttlig användning faktiskt gör saker bättre?
Det är inte en retorisk fråga utan en verklig policyfråga de brottas med: hur mycket AI i en bok är för mycket? Ska Kobo överhuvudtaget sätta regler, och om så, hur upprätthålls de i praktiken? Och vilken typ av bokhandel vill Kobo vara i en värld där AI redan finns överallt?
Det här är värt att följa noga, för svaret kommer påverka hur AI-assisterade böcker (som de som skrivs med stöd av verktyg likt Skribler) kategoriseras och distribueras framöver. Plagiat-modellen – att närvaro av AI i sig diskvalificerar boken – vore förödande för seriösa författare som använder AI som ett legitimt skrivverktyg snarare än för att generera hela manus utan mänsklig kuration. Salt-modellen vore mer rimlig, men kräver att plattformarna faktiskt kan skilja på ”AI som verktyg i en mänsklig kreativ process” och ”AI som producerar slaskinnehåll i bulk” – en distinktion ingen ännu löst tekniskt.
Källa: [Publishing Perspectives]