Inom loppet av en vecka tillkännagav HarperCollins-koncernen två separata AI-animationspartnerskap, och reaktionerna från författarhåll har inte direkt varit varma.
Harlequin och Dashverse: romanser blir mikrodramer
Harlequin, som ägs av HarperCollins, ingick ett avtal med AI-bolaget Dashverse – specialiserat på kortformsvideo – för att producera animerade mikrodramer baserade på deras romansböcker. Författarna konsulterades inte inför beslutet. De får visserligen royalties från videorna, men mer information om villkoren har Harlequin knappt lämnat ifrån sig, enligt Publishers Weekly.
Reaktionen i författargemenskapen var förutsägbar: kraftigt negativ. Microdramer är just nu ett hett format bland unga, och det är uppenbart att Harlequin framför allt ser det här som ett sätt att nå en ny demografisk och tjäna pengar på befintligt IP – utan att egentligen investera nämnvärt i produktion eller marknadsföring.
HarperCollins och Toonstar: barn-IP till YouTube
Bara några dagar senare annonserade HarperCollins ett andra partnerskap, den här gången med Toonstar – en startup grundad av Hollywood-veteraner. Första projektet är en animerad adaptation av en mellanåldersserie av Lisa Greenwald, producerad för YouTube i episoder på två till åtta minuter. En medföljande grafisk roman ges ut av HarperAlley. Även här får författaren royalties.
Toonstar använder vad de kallar en ”copyright clean generative AI engine” kombinerat med beställd originalkonst. Kostnaderna för traditionell animation överstiger typiskt sett den potentiella intäkten, men AI kan enligt en artikel i New York Times göra produktionen upp till 90 procent billigare – vilket förklarar intresset.
Toonstar hävdar att det mänskliga skapandet sätts i centrum: manus skrivs inte av AI, och lead designern uttryckte det ungefär så här till Times: AI levererar basen, men det är konstnären som ger karaktären personlighet och humör – det är inte något en robot avgör.
Lisa Greenwald uttryckte glädje över affären på Instagram och fick omedelbart kritik från kollegor.
Vad betyder det här?
Det intressanta perspektivet som branschanalytikern Jane Friedman lyfter är att de verk som nu adapteras med AI-hjälp troligen aldrig hade blivit adapterade annars – precis som syntesröster gör det möjligt att producera ljudböcker ur djupa backlister som aldrig skulle ha fått mänskliga inläsare. Det är ett argument som förtjänar att tas på allvar, oavsett vad man tycker om AI i stort.
Det återstår att se om dessa mikrodramer faktiskt når den unga publik förlagen hoppas på – eller om det i slutändan mest är ett sätt att säga att man ”gör något med AI” utan att riktigt veta vad man gör.